Go Sadness

Jag vet redan vad folk tycker när jag tar upp denna ungdomsångvält från Kalifornien. Många tänker åh nej amerikansk high school rock eller emo, åh jag vet att de är en stor hype kring dessa blott 20 åriga killar och att den stora radiovågen har hakat på. Men detta är inte ett traditionellt "Emoband" eller såkallad "Amerikansk High School" band.

Förra albumet innehöll mycket och var en svår smält skiva att ta till sig. Långa texter och långa titlar konstiga fills, rock blandat med electro och en massa gud vet vad. Nästan ett år efter att jag haft förra albumet "A Fever You Can't Sweat Out" hemma så hamnade den på radio i Sverige och som alla vet, radio ställer till det och många väljer bort och säger; - Jag lyssnar inte kommersiellt. Jag är också en av dem, ibland.

Nya skivan däremot börjar med en ännu större singel än vad första singeln "I write sin not tragedies" på förra albumet någonsin kan mäta sig med, Nine in the afternoon som är riktigt catchig och drivande historia men bådar det gott? Båda ja och nej säger jag. Ibland önskar man att man tillhörde den lilla skaran som satt på alla guldkornen.

På Pretty Odd är syret något lättare att ta in, det är mer rak pop men framförallt inte enkel pop och lutar mer åt Beatles möter Rokoko som i sin tur stundtals möter musikal. Jag får även vibbar av tidiga motown som möter den södra amerikanska landsbygdens country. Panic At The Disco är svåra att placera in i ett fack eller genre men helheten faller på plats efter hel del lyssnade precis som på "A Fever You Can't Sweat Out"

Ta dig genom musik historien med Pretty Odd för den är annorlunda, och lyssna framför allt på godbitarna som Nine In The Afternoon, That Green Gentle Man (Things Have Changed), Behind The Sea, She Had The World för att nämna några.

Lyssna på: Panic At The Disco - That Green Gentle Man (Things Have Changed)