Go Sadness

Imorgon ska vi se Kent i Göteborg, Slottskogsvallen. Aldrig varit på konsert där så det ska bli intressant. Hade tråkigt så jag kollade upp hur många gånger jag sett Kent, det visade sig va väldigt många. 16 gånger (inkl imorgon)

1998 Arvika Festivalen
2000 Karlskoga (Nobelhallen)
2000 Roskilde Festivalen
2001 Hultsfred Festivalen
2002 Oslo (Rockefeller)
2002 Roskilde Festivalen
2002 Skövde (hade biljett men ville inte åka själv)
2002 Örebro (Brunnsparken, Kalas Turnén)
2002 Oslo (Spektrum)
2002 Karlstad (Löfbergs Lila Arena)
2003 Stockholm (Stadion)
2005 Göteborg (Frihamnen, Turné 19)
2005 Roskilde Festivalen
2006 Oslo (Norwegian Wood)
2007 Göteborg (Lisebergshallen)
2008 Arvika Festivalen
2008 Göteborg (Slottskogsvallen)

Lyssna på: Kent - Ansgar och Evelyne

Långt inne i den värmlänska skogen blommar det. Folk från alla håll och kanter trängs för att kunna uppleva något som för många är årets stora höjdpunkt. Arvika har en charmig liten festival där ungdomar och 40 taggare strosar tillsammans i en skön blandning.

En av de tunga bokningarna i år var Kent, Kent som för mig har sett sega och trötta ut de senaste åren, ger mig en ny anledning att gilla dem ännu mer igen tänker jag och rättar till mina Fredrik Strage glasögon.  De öppnar med 3 spår från första plattan och det bjuds på en massa gammalt och låtar som de inte lirat på 13 år. Jocke Berg ger tillbaka. Och det tackar vi för.

Men det är inte Kent som imponerar på mig mest, utan killen med läppglanset, Killen med rösten som skär igenom hud, killen med hårdrocksgitarren, killen som fyller tonårshjärtan med blod jag pratar givetvis om Moto Boy. En underdog som jag så sent som förra veckan inte hade hört något alls med. Men hans debut album är en skön tripp och värd en lyssning. Han öppnade med " Love is the one thing " Låten är som en Palme-Mördare, den smyger sig på dig från ingenstans och alla kommer att minnas just detta ögonblick.

Efter mitt arbetspass på natten träffar jag Mackan i Fattaru som står och rappar på backstage tillsammans med Frey i Slagsmålsklubben och givetvis skulle jag förgylla detta ögonblick med ett foto, men foto är en enda stor rökridå. Jag önskar en riktig mördardänga men som aldrig spelades, vem vill inte höra Kaah - Du Måste Dansa när man är full som fem elefanter efter alla gratis öl man välförtjänt hinkat i sig.

Morgonen därpå vaknar jag upp och upptäcker till min stora förtjusning att någon har glömt sin leverpastejsmörgås oäten vid sängkanten. Smaskens.

Arvika är känt för att ha oturen med vädret, detta gäller inte iår, solen stekte på som bacon i en panna och tillsammans med den kalla ölen blir det en oslagbar combo lika oslagbar och given som en älvsnabben på torggrillen 02,15 en lördagkväll. Kristinehamns folk vimlar det av på festivalen, alla sluter samman som en enda stor familj ölen flyger och far, glowsticks vevas i luften till musiken som förenar och man inser att Arvika ska vara inringad i almenackan i många år framåt i tiden.